Drömmen om Tanah Air

Tanah är jord, och Air är vatten.
Indonesien är väl inte riktgt samma sak som Tanah Air.
Tanah Air betyder hemland, och eftersom att det är just det indonesiska ordet för hemland, så är det också Indonesien som menas. Men att åka till Indonesien är inte samma sak som att åka hem till Tanah Air. Det är skillnad på vad de svenska nyheterna säger om Indonesien, och vad indonesier berättar om sitt Tanah Air.
Tanah Air är en plats man längtar till, inte för att det kanske är det paradis på jorden som resebroschyrerna utmålar, utan för att det var platsen som födde en, och som man därför vill vårda och hjälpa till att bygga upp. Men Indonesien är inte mitt Tanah Air.

Hur mycket kan man veta om ett land utan att ha sett det? Hur mycket förvrider avståndet bilden? Jag har sett filmer med både lyckliga och olyckliga slut, reklamsnuttar för både hudblekningsprodukter och kakor som passar att äta när man bryter fastan under ramadan, allvarliga nyhetsuppläsare som pratar om Keluds aska, och jag har på avstånd följt spänningen som byggs upp inför ett avgörande presidentval. Allt detta är bara platta bilder på en skärm.
Men i alla länder finns små internationella fickor som går att hitta om man letar, där ett annat land plötsligt kan uppenbara sig, mitt i Stockholm, för att sedan upplösas lika fort som det uppstått, då alla försvinner ner i tunnelbanestationerna och åker hem var och en för sig. Som för ett år sedan, då jag gick på indonesisk picknick i Rolambshovsparken och kom i kontakt med ordförande för svenskindonesiska sällskapet för första gången. Sedan under hösten fick jag vara med i styrelsens arbete, och bjuda in till den årliga Pasar Malam. Jag tänker på alla gånger jag blivit inbjuden till Bandhagen, sjungit med i Iwan Fals-låtar tillsammans med andra SIS-medlemmar, ätit av Sutis goda mat som gjorde att på allvar började tycka om koriander. Styrelsemöten då vi suttit och pratat politik eller nya SIS-evenemang. Eller när jag fikade i Gamla Stan med de indonesiska studenterna som studerar i Stockholm. Eller på Kafé Storken i Uppsala med de som studerar där. Manado-körens skönsång i Eric-Ericsonhallen.
Jag har aldrig sett det riktiga Indonesien, men det som har varit hittills har gjort att jag aldrig någonsin tänkt att jag lärde mig språket förgäves.

Snöiga vinterdagar, regniga höstdagar, och heta sommardagar fast utan tropikernas fukt. Ännu är du fördold för mig, Indonesien! Jag sitter på ett plan som flyger mot öster, i riktning mot nattens hjärta. Ännu på planet bär jag med mig drömmen om Tanah Air, men när gryningen öppnar sig på andra sidan måste jag släppa den drömmen för alltid. Då är det dags för verkligheten att blåsa liv och ande i den.

Indonesia, Nusantara, vill du bli mitt Tanah Air? Åtminstone bara för den här tiden, knappt ett år.
Se, jag har ett visum inklistrat i mitt röda EU-pass. Se jag har målat mina fingernaglar i dina färger. Jag lovar att vara en god gäst, och åka hem när året har fullföljt sitt varv.

Jag har hört om dig, jag har hört mycket om dig, om trafikstockningar och dödliga metanoldrinkar, svala höjder, vattenfall och soluppgångar över Borobudur. En kultur som bjuder in hellre än att avvisa, som hellre säger ”inte ännu” än ”inte alls”, och som hellre säger ”kanske” än ”nej”, oavsett vad som egentligen menas. Det sägs att bilarna är så många att de knappt kommer fram på vägarna och att skogarna skövlas. Paradisöarna har sina komododrakar och de stora städerna sin smog. Ris redan till frukost och koreanska såpoperor. Kena banjir, kena macet, kena korupsi, och jam karet. Det sägs att du ändå ler.
Sådant har jag hört om dig. Att du är kontrasternas land. Urtid och modernitet sida vid sida. Stämmer det? Att de konservativa krafterna blir allt extremare? Andra säger att folket hungrar efter ännu mer demokrati och frihet, revolusi mental, salam dua jari, salam tiga jari. Det sägs att du är öarnas land, Nusa dan Bangsa, Sumatra, Jawa, Pulau Indah, Pulau Seribu, Pulau Kelapa, Nusa Dewata. God mat och gott liv, makan bareng, nongkrong di warung kopi. Sampai ketemu lagi.

Indonesien, vill du bli mitt Tanah Air? Ibu Pertiwi, vill du ta en av mor Sveas döttrar som gäst i ditt hus under ett år? Då lovar jag att jag ska göra mitt bästa för att vara en god gäst. Då lovar jag att acceptera dig såsom du är, om du accepterar mig som jag är. Terimalah aku apa adanya.

Idag kan radiovågor transporteras genom luften, och människor kan resa över världen och berätta om sitt land, och det är så jag känner dig, Indonesien. Men den beska frukten Durian har en doft som är allt för frän för att något flygplan ska våga transportera den. Den måste ätas på plats. Och den har jag ännu inte smakat.
Men jag vet ju, att om det är lika dant som med surströmming, så kan smaken vara god trots att lukten är frän, och så fort man har tagit första tuggan slipper man doften. Då kan det till och med hända att man gillar den. Jag är inte rädd för din durians taggar, mitt Tanah Air. Jag överlämnar mig i dina händer.

Warung East West

En dag för två somrar sedan var jag och en kompis i London precis efter att de olympiska spelen hade slutat. En värmebölja hade drivit in över Europa, och solen brände hetare än om vi hade varit i ett tropiskt land. Alla världens flaggor hängde i miniatyrformat som tvätt mellan husväggarna, längs Londons alla paradgator, och OS-ringarna hängde kvar under Tower Bridge. 

Vi hade kommit dit i strömmen av den hemvändande OS-publiken. Naturhistoriska hade vi redan varit på, och nu åkte vi planlöst omkring i de röda bussarna som sightseeing. Till området kring Leicester Square drogs vi mest för antikvariatens skull, men där fanns även små underliga japanska butiker vid utkanten av China Town.
Jag hejdade mina steg då jag fick syn på en neonskylt i form av den indonesiska flaggan, och en ingång med texten Asian Minimarket, och jag drog min kompis med mig in fast hon inte riktigt förstod vad vi skulle dit och göra. Till höger fanns en affär som sålde japanska väskor som hon tyckte verkade intressantare, så vi stannade där ett tag. Till vänster fanns en disk där man kunde få sin klocka lagad och i mitten av affärslokalen stod en rulltrappa strategiskt placerad, ovanför den hängde skyltar som vittnade om att den Indonesiska minimarknaden fanns där ovanför. I början var det svårt att veta var en affär började och en annan slutade, de flöt in i varandra som akvarellfärger. Vi letade bland latinamerikanska juicebarer och koreanska skönhetssallonger tills vi hittade in i någonting som liknade en liten mataffär, med varor uppställda på låga hyllor. Där fanns olika typer av ris, där fanns burkar med sambal och påsar med indomie, och jag stod inklämd bland de trånga hyllorna och läste innehållet på en kartong, där jag till min glädje hittade ett ord, ett enda, som jag kände igen och kunde förstå. Det var ordet ”makanan”, och medan jag stod där försökte jag förklara för min kompis om hur förträfflig indonesiskans grammatik är, att orden är rena i sin grundform och att inga konjunktioner och tempus finns. Äta är bara “makan” och har man ätit säger man “sudah makan” och lägger man på ett -an så får man
ett substantiv. Ordet ”makanan” sade jag, betyder alltså helt enkelt mat.

Min stora entusiasm berodde på att jag endast några veckor tidigare hade valt indonesiska som det språk jag skulle lära mig, till hälften slumpmässigt och hälften på grund
av vad jag hade läst om det. Att språket skulle vara det lättaste att lära sig
kanske är svårt att bevisa rent tekniskt, men det var det jag hade läst på internet, och rent psykologiskt fungerade det väldigt bra, som ett mantra, som jag upprepade för mig själv, som hjälpte mig att ta mig förbi varje hinder, för om det var någonting jag inte förstod så visste jag i alla fall att jag en dag helt säkert skulle kunna förstå det.
Jag hade redan i två tre veckor lyssnat på podcasten ”learning Indonesian” varje dag, och hade redan fått tycke för indonesiskans rena grammatik. Ett språk där alla onödiga krångligheter var avskalade, vad ska man med tyskans alla ändelser och tabeller till? Lekande lätt till grammatik och uttal, i alla fall föreföll det så på ytan.

På internationella biblioteket hittade jag ett litet hörn av böcker på indonesiska, annars ingenting. Det var klart att folk sa att språket knappast kunde vara användbart. Men då, när jag stod där bland hyllorna kände jag att det var första gången jag fick
användning för språket i praktiken. Jag köpte ingenting, läste bara på
innehållsförteckningarna.
Jag tittade inåt rummet där hyllorna avtog och restaurangen öppnade sig. Två långbord stod utställda, men de var tomma. Borta vid kassan stod en pedicab parkerad och ett portabelt matstånd, så kallad kaik lima, kanske för att skapa mer atmosfär. Där stod några indonesiska kvinnor i en liten grupp och samtalade med varandra. Jag stod lite
för långt bort för att kunna uppfatta vad de sa, även om jag hade förstått språket då, men melodin gick ändå fram och liknade det jag hört då jag lyssnat på egen hand, på språkpodcasts och youtubevideor, och bara det kändes som en liten framgång.

De tog ingen större notis om mig eller min
kompis, och vi trädde inte heller fram ur vårt gömställe där vi stod, skymda bland
kryddor och nudlar. Vi hade kanske inte heller någon anledning till det. Men innan jag gick därifrån, bestämde jag mig för att jag en dag skulle komma tillbaka.

 

foto

Det gjorde jag också, men då var det februari, och inga små flaggor hängde över gatorna och ingen sol sken. Jag reste ensam då, utan reskamrat. Jag hade bott i Storbritannien under hösten, tillräckligt lång tid för att lära mig att det landet i regel endast har två färger. Två färger som båda två börjar på bokstavskombinationen gr-, nämligen grönt och grått. Jag hade också hunnit lära mig att februari månad endast ägde en av dessa färger, nämligen grått. Mina självstudier i indonesiska hade blivit en ljuspunkt i detta grå, men jag hade ännu inte hunnit hålla en riktig konversation på indonesiska.

Tolv timmar buss från Aberdeen, sedan direkt till Charing cross road, gick målmedvetet på rulltrappan som ledde upp till latinamerikanska juicebarer och koreanska hårsalonger, och jag stannade inte för att läsa vilka ingredienser som finns i kruepuk. Det var en annan atmosfär nu på vintern, på något sätt mer inbjudande, kanske för att den var värmande i kontrast till snålblåsten som ven längs knuten. Kanske för att alla färger fanns kvar intakta här inne, när alla färger redan regnat bort utanför. Kanske var det också
därför det var fler besökare än vad jag mindes från sommaren.
De två långborden som stod i rummet var nästan fulla, men några platser var fortfarande lediga, och såg välkomnande och inbjudande ut för en främling att sätta sig. Jag förstod att det var så det var tänkt, att alla skulle sitta tillsammans, där fanns inga småbord utställda för små grupper av människor som redan känner varandra och inte vill prata med några andra. Det var som en öppnare gemenskap, jag satte mig bara ner. Väntade på vad som skulle ske. Hälsade på den som satt mittemot. Jag försökte på stapplande indonesiska förklara ögonblickets storhet, att detta var första gången jag pratade indonesiska med någon som verkligen kunde indonesiska. De förstod kanske inte varför jag valt just deras språk, men de delade min entusiasm mer än jag kunnat önska.
Kvällen gick och jag blev sittandes där jag satt, ätandes sambal och bakso och ikan teri och drickandes teh botol på äkta indonesiskt vis, och jag blev introducerad för den
ena och än den andra av de stamgäster som kom och gick. Vi pratade och skrattade till sent på kvällen, och under den vecka jag besökte London gjorde jag ingenting annat än att sitta och äta på Warung east west.
Jag förstod inte så mycket av det som sades runtomkring mig, för det var en indonesiska som var mycket mer informel än den jag lärt mig. De lärde mig nya ord och fraser och hur man säger saker och ting på ett mer naturligt sätt. Men jag lyckades kommunicera ändå lite grann med det lilla jag hade lärt mig, och jag kände ändå att det språk jag ägnat så mycket tid åt faktiskt är användbart.

Jag vet ju, och visste ju från början, att inget land är paradisiskt eller perfekt, eftersom att alla länder är bebodda av människor, och människan är ju inte sådan. Jag vet ju också att det kan finnas underliggande konflikter i så kallade expat communities, eftersom att det oftast är en grupp människor som lämnat sitt land av helt olika anledningar, och som kanske aldrig hade umgåtts eller behövt ha någonting med varandra att göra om de bott
kvar i det gamla landet. Jag skulle till exempel kanske inte tycka att det vore kul att umgås med alla svenskar om jag bodde utomlands, eftersom att det är personer som jag egentligen inte delar några likheter med förutom att vi råkar vara svenskar. Warung East West är säkert inget undantag från den regeln. Men där och då kunde jag ju bara döma av det jag såg, och det var bara gemenskap. Sådan som sägs vara omöjlig att uppnå, gemenskap mellan människor av alla olika religioner, från alla olika regioner, av olika socioekonomisk status, kön och sexuell läggning. Fred och harmoni, god mat och sött te. Många skulle säkert hävda att jag hade sett fel, för något sådant kan kanske inte finnas. Säkert ligger det någonting i det, och då visste jag ju inte heller så mycket om politik och korruption och indonesisk nutidshistoria.
Men jag trivdes ju där.
Så jag bestämde mig för att fortsätta lära indonesiska.

Om främmande språk

Ett nytt äventyr börjar med ett nytt språk. Vilket som helst går bra egentligen. Det är extra bra om det är ett språk som man inte vet så mycket om sedan innan, och som man inte har så många planer för vad man ska använda till, för då tvingas man följa i nya spår och låta sig överaskas. Det är positivt om man inte har en uppsjö av böcker och hjälpmedel att tillgå, för då överväldigas man inte av mängden utan tvingas istället ta vara på vart endaste litet tillfälle att lära sig något nytt. Man måste hålla ögonen öppna för alla detaljer man kan hitta, och detaljerna måste sedan fogas in i helheten, och helheten måste alltid byggas om för varje ny detalj som passas in. Alla språk är komplexa, eftersom människan är det, och människan skapade språket till sin avbild.

Redan sedan innan tänkte jag nog ibland på detta hur vi påverkas av de kulturer vi är födda i, och ibland fick jag känslan av att människor verkligen tänker att en människas kultur är hennes öde, som hon aldrig kan komma ifrån. Jag förstår ju att det ligger en viss sanning i det, att vissa saker kan man helt enkelt inte förstå om man inte fått vänja sig vid det sedan barndomen, och vissa erfarenheter går aldrig att sätta sig in i om man aldrig har upplevt dem själv.
Å andra sidan tror jag inte att det är hela sanningen, för även människor som fötts av samma föräldrar, uppfostrats i samma miljöer och varit med om ungefär samma saker kan ju vara väldigt olika, och det är ju inte heller ett särskilt okänt fenomen att människor helt enkelt har olika personligheter. Jag tror naturligtvis inte heller att en människas biologi eller hennes genetiska uppsättning är hennes öde, skrivet i sten från befruktningen, eller att det finns något oförstörbart “jag” någonstans därinne som man kan gå kurser för att hitta.
Vad jag försöker komma fram till är nog egentligen bara det att alla människor har en personlighet, och att den samspelar med miljön och kulturen hon växer upp i, och att det är det samspelet som skapar en människa. Vilket gör att de som haft turen att växa upp med två språk och två kulturer har en fördel eftersom att deras personligheter hela tiden slipas från två håll, att de inte lika lätt blir fast i trångsynta tankegångar som hör till det ena sammanhanget. Tankesätten som hör till den ena kulturen kan hela tiden ifrågasättas eller nyanseras utifrån erfarenheterna från den andra. Men jag tänker att även för oss som inte har växt upp i två kulturer, som till exempel jag som har växt upp i ett helsvenskt hem och endast pratat svenska under min uppväxt, så är hoppet ändå inte ute. Vi har fortfarande valet och möjligheten att genom att lära oss ett nytt språk få lite av den förståelsen.

Vi hade ju faktiskt kunnat födas var som helst på jorden, och en del av äventyret med att lära sig ett främmande språk är just att få en liten glimt av vem man hade varit om man hade fötts och växt
upp någon annanstans. Kanske hade man inte varit så annorlunda, för överallt i världen finns människor av alla olika typer, men ens interaktion med andra människor hade varit annorlunda, och vilka vägar man hade tagit sig fram på hade varit andra.
För en bra språklektion är även en lektion i att en kultur inte är stöpt i en form, utan att den hela tiden byggs upp av motsättningar inifrån, kraft och reaktionskraft, introspektion och förnyelse eller ett fasthållande av det som varit, en ständig diskussion om hur de motstridiga identiteterna bör fogas samman, vilka arv man bör föra vidare och vilka man helst bör göra sig av med.
En bra språklektion är även en lektion i att inget land är antingen eller. Man kan till exempel inte säga att Indonesien är kollektivistiskt medan Sverige är individualistiskt, eller tvärtom. Båda är både och, men på olika sätt.
En bra språklektion är också en lektion i att inget land eller språk är isolerat, det speglar hela tiden omvärlden, ibland på oväntade sätt. Man kan finna vägar hem även där man känner sig som mest främmande.
En bra språklektion är en lektion i att att tala utan att kunna uttrycka sig riktigt, lyssna utan att riktigt förstå, och fortsätta ha tålamod och upprepa tills man kan det. En lektion i hur man får bättre och sämre självförtroende samtidigt. En lektion i att stå och trampa på stället utan att komma någonvart, och en lektion i att resa tusen mil utan att flytta sig från stället. En bra språklektion är en lektion i att det inte är språket som är främmande, utan man själv, och att det inte är det främmande språket utan det främmande jaget som man i slutänden måste lära sig.